Återbruket och tiden

E-post
Skriv ut

av Gunilla Lundahl

 

Vi återbrukar vare sig vi vill eller inte. Vi återbrukar det som finns på vår planet. I jorden, vattnet och luften finns de beståndsdelar, som solen vår eld och energins källa sätter i rörelse, förvandlar, bryter ner och bygger upp. Allt kommer igen. Vi har det vi har. Vi kan använda det bra eller dåligt. Återbruka måste vi. Med den energi solen låter flöda eller som lagrats i jord, vatten och luft.

Med rörelsen, förvandlingen får vi tiden. Tiden som flödar mellan då nu och sen. Är tiden en pil riktad bort från oss? Springer tiden ifrån oss? Klockan går. Eller är tiden ett stort rum som vi rör oss i?    

stickfrostliten

Kan vi återbruka tiden? Rymmer tiden också en energi som vi kan använda om igen? Är kunskapen och erfarenheten ett källflöde som lagras i tiden och kan återbrukas? Ett gömme att leta i och använda? Lever tid kvar som årsringarna i ett träd? Tid som lagrats i våra ting, kan vi återbruka den?   

Det välgjorda tinget behöver inte göras om. Den tid andra satsat, slipper vi lägga ner. Tingen som omger oss kan rymma så mycket mer än arbete och användbarhet. Där ryms minne, närvaro av människor som gjort och använt tingen, kunskap om liv, spåren av känslor inför görandet.   

Tiden nöter på tingen. Sliter inte bara ut dem bokstavligt. Tiden sliter också ut deras betydelse. Tingens användbarhet försvinner, när vi gör saker på nya sätt. Kunskap knuten till deras användning dunstar bort. Den glädje och den lust eller den sorg och det slit som strålar från tingen bleknar. Minnet av den människa som hör ihop med ett ting suddas ut. Så är det.    

När vi slänger bort saker, slänger vi också lagrad tid. Vi raserar och överger. När vi tar tillvara kan vi bygga ny tid på den gamla med vår närvaro, vårt arbete. Vi ökar inte bara sakernas livslängd utan också deras livsinnehåll. En tidsenergi som samlats i dem.    

Att återbruka är att inte slösa bort. Att ta till vara möjligheter. Se på det som tappats bort, blivit över. Att använda till sista smulan. I många samhällen och grupper har det varit en nödvändighet som uppstår ur brist eller fattigdom. Ibland har det också handlat om kärlek till tingen för allt de står för. Att ta tillvara till sista smulan handlar om kunskap, inlevelse och fantasi.   

ater4

Se på en björk hur den kunnat användas. Dess stam blev slöjdvirke, spån och byggmaterial, dess ris kvastar och stängsel, dess rötter tråd att fläta och sy med, dess knoppar föda för människor och djur, dess sav en stärkande saft, dess näver behållare och taktäkt, dess tickor fnöske, dess reslighet skugga och skydd, hela björken till värme och eld. På köpet solljusets glitter i bladen efter regn.   

Att återbruka kan vara att göra av det som annars inte tycks vara till nytta. Att använda det osedda till det vackra. Hos oss i en tid före vår egen flätades halm, gräs och ris till vackra prydnader, svinblåsan blev en lykta, kottarna en krans, mossan en mjuk matta. Allt detta som vi brukar kalla folkkultur, en värld av kunskap och traditioner, hjälper oss hemslöjden att åter upptäcka. Kunskap att åter använda, bli glad av. Bygga vidare på.   

Från Afrika och Sydamerika kommer till oss konsten att för nytta, lek och häpnad bearbeta det vi kallar skrot. Använda konservburkar, gamla bildäck, telefontråd, tidningspapper, plast, industrisamhällets avfall. Det har blivit dags att leta i containrarna. Göra dataskrot till smycken.   

Inom konsten har återbruket länge handlat om vår förmåga att se och att tolka världen. Picassos tjurskulptur gjord av en cykelsadel och ett styre satte igång en revolution. Att arbeta med collage, hopsamlade rester, blev ännu ett nytt sätt att arbeta med bilder och skulpturer. Så kom Marcel Ducamps och ställde ut en flasktorkare och en pissoar på ett konstgalleri. Sen dess blev inget mer sig likt i konstvärlden. Vi bestämmer själva vad vi upplever inför det vi ser. Gränserna försvann. Vi tänker om inför värdet av det vi ser. Det handlar också om vår egen fantasi.    

Detta nya sätt att se har smittat av sig till slöjden och konsthantverket idag. Återbruket tippar ibland över till att bli mode, stanna vid ytan. Kläder blir vintage. Som den lagrade aromen i gammalt vin ser man på en annan tids konstfärdighet. Kanske handlar det också om att känna igen eller ana en berättelse, som gör plagget mer levande. Att återta en tid. Återbruket kan också bli en livsstil, ett sätt att förhålla sig till världen idag. En ny slags nödvändighet.    

klanning

Idag får också naturen hjälpa oss med återbruket. Komposten är vår vänliga påminnelse om kretsloppets kraft. Tidens makt över våra resurser. Det användbara är ett sätt att se på omvärlden och att bli vän med tiden.   

Tiden är inte bara klockan som tickar. Tid som trampar oss i hälarna. Människors tid finns också som en inre upplevelse. Tid som rusar iväg. Tid som stannar. Ögonblick av absolut stillhet. Meditation kallas det ibland    

När vi gör saker som tar all vår uppmärksamhet i anspråk, vår förmåga, vår känsla då kan tiden försvinna. Vi har övervunnit klockans tid och gjort tiden till vårt eget rum. Då är vi skapande och fria. Om det så handlar om att laga en vante med en vacker stopp eller uppfinna ett nytt sätt att förvandla det vi fått i vår hand till något för nyttan eller nöjet. När vi använder våra händer tillsammans med våra tankar.   

Saker kan vara vackra för en viss tid och en viss människa. En del ting verkar vara för evigt vackra. Gläder oss för all tid. Kom de till när tiden stannat? Samlade på sig förtätad tid och frigjorde sig ur den utmätta tiden. Tiden nöter inte på dem. Den ligger gömd som en gåva.    

Vår ändliga tid är en resurs vi kan vi använda väl eller dåligt. Den kommer inte igen. Ändlig är den. Men den lagras i det människor skapat. Det kan vi återbruka och återerövra tid att fylla med ett större och vackrare innehåll. Dela med oss.

Senast uppdaterad: 2011-11-18
10 kommentarer / Visa
Dela:
OBS
  • Gästkonto är inte konfigurerad (Kanske det saknas användare med detta användarnamn...). Ange 'Användarnamn för gäst' alternativet för användarnamn för befintlig användare. guest_username="guest"

    --
    yvComment solution, version="2.00.3"